Min sjukdomshistoriaPublicerat den 24-05-2012 Allt började med att jag flyttade från Charlottenberg till Karlstad. Jag har sedan många år medicinerat för högt blodtryck och behövde ett nytt recept. Vid byte av vårdcentral ville nya läkaren ta en del prover på sin nya patient, då frågade jag honom om han inte kunde ta ett PSA prov också. Han undrade om jag hade några symtom men det hade jag ju inte, men han tog ett prov i alla fall. Det var nog tur för mig.

Detta var den 29/10 2010. Läkaren ringde någon vecka senare och talade om att PSA var förhöjt och ville träffa mig igen, jag tog inte det så allvarligt utan bokade in en tid i slutet på november när jag hade en ledig dag. Andra provet var också förhöjt 6,8, och vid rektal undersökning kände läkaren en förhårdnad på prostatan och ville skicka en remiss till urologen i Karlstad. Han sa att det inte behövde vara något allvarligt men att någon som var proffs på prostata borde under söka den.

Här blev det något fel men det hade inte något med slutresultatet att göra. När jag inte hade hört något från urologen i februari blev jag uppmanad av vänner att kontakta dem, det gjorde jag och de fann ingen remiss. Då ringde jag vårdcentralen och remissen blev skickad omgående.

2011-02-24 blev jag kallad till urologen för undersökning, läkaren känner en hård knuta på prostatan, gör ultraljudsundersökning och tar cellprover. Enligt journal 2011-03-09 konstateras det att jag har prostatacancer. 2011-03-16 kallas jag till urologen för att få besked. Där får jag ett klart rakt besked DU HAR CANCER, 3 av 10 prover innehöll cancerceller. Jag får stort förtroende för läkaren med en gång. Vad gör vi åt det då frågade jag honom. Då berättade han väldigt sakligt och bra om olika operationsmetoder och att man även kunde välja strålning, men då skulle jag remitteras till onkologen för utredning. Fick även förklarat biverkningarna. Urinläckage i större eller mindre omfattning och erektionsproblem samt vilken hjälp det fanns för detta.

Jag bestämde mig redan där att den som satt framför mig skulle göra ingreppet men bad om betänketid. Var rädd att de skulle tro att jag var chockad om jag fattade ett så snabbt beslut. Efter helgen 2011-03-22 ringde jag urologmottagningen och sa att jag ville ha en öppen operation. 2 timmar senare ringde läkaren upp och vi diskuterade operationen. Min tumör bedömdes som en T2 (tumör som inte spridit sig utanför prostata) som satt på högra delen av prostatan, därför goda möjligheter att spara erektionsnerven på vänster sida. Jag fick ett telefonnummer till operationsplaneringen för att boka tid för ingreppet. Tiden blev 2011-04-28 kl. 7.00.

2 dagar före träffar jag läkaren för ett inskrivningssamtal. Stämmer av det vi tidigare var överens om. Träffar även narkosläkaren som vill se den hon ska söva. Fick även där stort förtroende. Så var det dags, trodde jag skulle vara skitnervös men det gick jättebra, bor nära sjukhuset så jag tog en promenad upp till ett tomt och öde sjukhus strax efter kl. 6.00. Blev inskriven och fick en säng och mysiga kläder. Sen bar det av till operationsavdelningen. Där kom läkaren som skulle operera och pratade en kort stund sen bar det av in i rummet där jag skulle få sova. Narkosläkaren la en ryggbedövning som skulle hjälpa mig med smärtan första dygnet, sen var det god natt.

Jag har i efterhand läst min journal och operationsberättelsen i den. Mycket googlande för att förstå, allt gick smidigt som planerat men tumören var en T3 (tumör som spridit sig utanför prostatan) så den kloke läkaren tog ett större område på höger sida.

Vaknade av att narkosläkaren sa att jag var vaken, kändes inte så hade ganska ont men förövrigt lättad att allt var över. Hungrig, kaffetörstig men mest målmedveten, nu låg rehabiliteringen i mina händer, jag skulle tillbaka. Kom till avdelning 15 för efter vård. Hade kateter som skulle sitta kvar minst 10 dagar, det visste jag ju, ganska jobbigt med en slang i snoppen, men nödvändigt. Var ju ombyggd. Hade även ett dränage från operationsområdet. Var hungrig och tjatade till mig mat för tidigt och fick mycket gaser i magen. Gaserna var nog jobbigast, det tryckte ju på såret inifrån. Läkaren kom på besök och verkade nöjd, berättade att han tagit ett större stycke vävnad på höger sida och att operationen gått snabbt och bra. Men patologundersökning av den bortopererade prostatan skulle visa om resultatet var bra eller ej. Svar efter ca 1 månad. Det blev 2 nätter på avd. 15 sen blev jag utskriven och fick åka hem. Sjukskriven till 6 juni. Jobbigt med kateter och att inte få göra något. Ganska ont men det fungerade. Tänk vilken lycka när man vaknade med erektion på natten trots slang i snoppen. Då väcktes det ett hopp om att operationen verkligen lyckats.

Måndag efter 11 dagar med kateter skulle den äntligen bort. En uroterapeut som jag träffat tidigare skulle dra den och hjälpa mig med urinläckaget efteråt. Skön känsla när den var borta, fick en stor blöja på och skulle stanna på sjukhuset några timmar för kontroll att jag kunde tömma blåsan och att det fungerade som det skulle. Det gick fint att kissa och blåsan tömdes så jag fick gå hem med en blöja på men det blev förvånansvärt lite läckage. Sen hade jag order om att promenera och knipträna, jag lydde alla råd jobbade hårt och målmedvetet, JAG SKULLE BLI FRISK. Efter 3 veckor gick jag 7,5 kilometer på Skutberget och kissandet blev bättre och bättre. Droppskydd i kallingarna hade jag mest för att hjärnan inte litade på kroppen. Men när jag efter ca 2 månader hade tvättat 2 droppskydd och all tvätt full i ludd så slutade jag att använda dem. Den andra vanliga biverkan, erektionen var aldrig något problem, fungerade från början. Så långt var ju allt som en dröm, men det var ju svar från patologen hur operationen lyckats som var avgörande.

26 maj fick jag besked att operationen verkade ha lyckats, cancern hade spridit sig utanför prostata men inte utanför snittyta där läkaren tog lite extra. Han skriver i journalen, förhoppningsvis radikalt opererad, men ett PSA efter 2 månader skulle ge bättre besked.

Jag började jobba igen vi midsommar gissa om det kändes som en seger. Tog det lite lugnt i början men sommaren på Eurocash är inte att leka med så snart körde jag på för fullt. Det gick fantastiskt bra, jag hade fått en andra chans. Jag jobbade bara på och funderade inte så mycket på cancern men när jag inte hörde något en bit in på hösten, ringde jag urologen och fick en tid för första PSA efter operationen. Då kom verkligheten i kapp igen. Jag hade ju haft en tumör som kunde tagit livet av mig i förtid. 4 okt var det dags mitt PSA var enligt labbet mindre än 0,05 omätbart. Läkaren var nöjd och behövde inte se mig mer. Då insåg jag att jag var fri från cancern. Det var känslor som inte går att beskriva med ord. Borde ha skrattat och varit glad, men jag grät i över 2 timmar, gick inte att hejda tårarna bara rann. Glädje, lättnad, spänningar som släppte.

När jag skriver denna berättelse har jag passerat 1 årskontrollen, fortfarande omätbart PSA mindre än 0,05. Nu är det 9 år kvar innan jag blir friskförklarad. Men fri från traumat som cancerpatient blir jag aldrig. Det har satt djupa spår. Jag var 59 år när jag blev opererad, skulle fylla 60 den 20 maj. Nu jobbar jag hårt för att det ska bli en allmän screening av oss gubbar. Jag hade inga symtom och vad jag har förstått efter att i över 1 år på läst det mesta på internet så är det så. Vill man ha en botande behandling så måste man komma i tid.

KOLLA PSA VÄRDET GUBBAR DET KAN RÄDDA ERA LIV.

Jag har hela tiden varit väldigt öppen med vad jag blev drabbad av. Det var rätt för mig, synd att vi inte är fler, för då skulle vi kunna påverka beslutsfattarna mer. Vi är ju faktiskt 70 000 som lever med den här sjukdomen i någon form.

Ha en bra dag

Håkan Florin