Min storyPublicerat den 20-05-2012 I mitten av 90-talet gav ökengeneralen Norman Schwarzkopf prostatacancer ett ansikte i USA. Jag bodde och arbetade där under denna tid och tog intryck av uppmärksamheten kring Schwarzkopf. På uppmaning av min hustru gick jag på en hälsoundersökning där man även tog ett PSA-prov. Jag var 59 år och kände mig helt frisk och var ”aktiv motionär”. PSA-provet visade förhöjt värde (runt 10). Ytterligare undersökningar bekräftade min prostatacancer (juni 1996).

Jag och min hustru blev kallade till min läkare för att diskutera olika behandlingsalternativ. Tillsammans kom vi fram till att fram till att operation för att få bort cancertumören nog var det bästa vilket också skulle vara möjligt. På så sätt blev jag ”instoppad i operationskön” på Walter Reedsjukhuset där jag var patient. Efter några veckors hormonbehandling var det dags för operation i början av november. Denna avlöpte väl utan några allvarligare biverkningar. Inkontinens var det jag var mest orolig för men jag klarade mig alltså från det. Dock sprang jag upp ett ljumskbråck när jag återupptog min motion vilket tydligen inte är ovanligt, men detta hade ingen upplyst om.

Återkommen till Sverige och Östersund blev jag tillfrågad om jag tillsammans med ett par andra patienter kunde starta en patientförening för prostatacancer. Jag upplevde nämligen att jag hade haft en stor tur som gick på den där hälsoundersökningen så att min cancertumör upptäcktes i tid och att den gick att bota. Jag kände då och känner fortfarande 15 år senare att jag vill uppmana andra män att gå och testa sig, för upptäcks cancern i tid är förutsättningarna för bot och bättring goda. Efter hemkomsten från USA gick jag på regelbundna PSA-kontroller. 3 år efter min operation började mina PSA-värden stiga så smått (från 0,1 till som högst 0,9 på ett halvår). Detta resulterade i att jag fick åka till Umeå på strålbehandling. Denna lyckades också väl för i dag har jag ett icke mätbart PSA-värde. En av orsakerna till att jag inte fick någon allvarlig biverkan tror jag var att jag var i god fysisk trim och att blodgenomströmningen och därmed läkningsförmågan i vävnaderna runt strålningsområdet därmed var god. Mitt råd är därför att man inför behandling är i god fysisk trim inte bara av detta skäl.

Jag engagerade mig alltså i bildandet av patientföreningen Jämtgubben. Efter några år med Jämtgubben blev jag vald till ordförande i Prostatacancerförbundet. Under min tid som ordförande arbetade vi för att förbundet skulle bli ett rikstäckande förbund vilket vi är idag med 26 lokalföreningar. En annan fråga som engagerade mig mycket och som jag fortfarande känner starkt för är införande av allmän screening ibland kallad pappografi i likhet med mammografi för kvinnor. Tyvärr har vi inte nått ända fram ännu även om många fler män går och testar sig i dag än för 10 år sedan. I dag pågår också många studier rörande organisation och metoder för screening. Forskare världen runt är inriktade på att försöka hitta nya och säkrare markörer för att efter test kunna ge svar på frågan cancer eller inte.

Lars-Olof Strandberg