Diagnos på 1990-taletPublicerat den 15-05-2012 Jag är skåning född 1931, som blev smålänning för 50 år sedan. Orsaken till detta är att jag från tvåårsåldern led av astma. Efter en tids sjukskrivning efter fullgjord värnplikt beslöt jag att flytta upp i skogarna för att se om luftombytet kunde hjälpa mig. Jag hade under min uppväxttid när astman varit för svår vistats i Markaryd och hade då ingen känning av astman. Mina besvär berodde till stor del på att jag ej tålde luftfuktigheten vid kusten. Denna flyttning blev positiv. Jag är sedan många år frisk från astman och har numera inga besvär när jag kommer ned till kusten. De enda sviterna är att min lungkapacitet ligger på knappt 80 %. Jag gifte mig med en småländska 1959 och har två döttrar och fem barnbarn, alla pojkar.

Jag blev på semestern 1993 bjuden på en rabarberpaj, vilket resulterade i ett njurstensanfall. Min hustru körde in mig till sjukhuset i Halmstad vid fyratiden på morgonen. Undersökningen med prover och röntgen gjorde att smärtan avtog. Man sände dock en remiss till Värnamo för en utförligare undersökning. Läkaren jag träffade där var så framsynt att han även kände på min Prostata. Han undrade om jag sprang uppe på nätterna eller hade ont i ryggen. Jag hade ej haft några som helst problem. Han berättade att han kände två knutor i min prostata. Det blev remiss till urologavdelningen i Värnamo. Där jag fick genomgå sedvanliga undersökningar. Mitt PSA låg på 4,4 ng/ml. Det konstaterades att jag hade två knölar i prostatan. Vävnadsprov visade på elakartad cancer. Biopsi prov visade Gleason värde på 3+4. Det fanns inget som tydde på spridning utanför prostatan.
Det blev remiss till Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Dit kom jag i början av november. Efter nya undersökningar och provtagningar beslutades vid en genomgång den 15 november 1993 om radikal operation av min prostata. Denna gjordes den 4 januari 1994. Kvällen före operationen kom Knud Pedersen, som var min läkare i Jönköping, in och frågade om de fick videofilma operationen. Filmen skulle användas i undervisningen vid universiteten. Några månader efter operationen fick jag en kopia av videofilmen av Knud Pedersen. Jag såg videon tillsammans med min dotter och svärson. De arbetar båda inom sjukvården och kunde förklara de medicinska termerna som användes under operationen. Jag blödde kraftigt och fick 2½ liter nytt blod. Jag blev oerhört imponerad av vad jag fick se. Det var med stor precision man kapade urinröret och avlägsnade prostatan och i mitt fall även sädesledaren för att sy ihop urinröret med blåsan. Jag hade blivit förvarnad om riskerna med biverkningar i form av impotens- och inkontinensbekymmer. Efter det jag sett filmen har det varit lättare att acceptera att jag tillhör dem som blivit impotent. Jag hade även stora bekymmer med inkontinens. Information och hjälp med träningen att hålla tätt var dålig. Jag fick en broschyr och en kassett att träna efter. Jag var i kontakt med såväl läkare, sköterskor och sjukgymnast med dåligt resultat. Jag gav dock aldrig upp utan fortsatte träna knipning etc. Lösningen kom när jag på grund av ett ryggskott träffade en sjukgymnast som även tog itu med mina hålla tätt bekymmer. Hon påpekade bland annat att jag andades fel. Jag skulle andas med magen. Att jag andades fel var troligen sviter från min astma. Sjukgymnasten uppmuntrade och stöttade mig. Jag skulle träna knipning vid alla tänkbara tillfällen. När jag satt framför TV, i bilen, läste tidning, talade i telefon, var ute och promenerade etc. Det gav resultat. Jag kunde efter några veckor sluta med blöjor. Detta var nästan ett år efter min operation, varav av de tre senaste månaderna för sjukgymnasten.

Mina årliga kontroller av PSA verkade mycket bra under en lång tid. De första åren ej mätbara. Från 1997 steg det sakta från 0,3 till 0,55 år 2000. År 2001 uppmättes 0,82 och år 2002 hade det stigit till 0,95 för att i juni 2003 hoppa upp till 1,7 ng/ml. Nu började jag bli orolig. Jag hade redan under 1996 blivit medlem i ProLivVäst i Göteborg. Jag var antagligen en av de första medlemmarna i Jönköpings län för 1997 gjorde Jönköpings läns informationstidning LandstingsNYTT en intervju med mig för en artikel om Prostatacancer och ProLiv. Det var flera drabbade och även anhöriga som tog kontakt med mig efter att ha läst artikeln. Jag håller fortfarande kontakt med några av dessa.
Jag blev hösten 2003 vid samtal med ProLivVäst uppmanad att läsa Lars Göran Pärletuns nyutgivna bok "Ditt PSA är för högt". Detta gav mig impuls till att ändra kosten. Jag gick ej så långt som att bli vegetarian. Mitt PSA värde planade ut och steg ej så mycket. När jag i november 2004 tog nytt PSA-prov kunde jag glädjande nog konstatera att mitt PSA-värde endast stigit till 1,9 ng/ml. Jag kan ej finna någon annan förklaring än att det har med kostomläggningen att göra.

Mitt PSA fortsatte dock att sakta stiga och värdet låg juni 2006 på 3,1 ng/ml. Detta föranledde Prostatateamet på Värnamo Sjukhus att föreslå en närmare undersökning. Man fann då en liten knuta i ärret efter min operation. Man lyckades ta ett biopsiprov. Det visade sig vara cancer med ett Gleason värde på 3 + 3. Efter ett besök på Onkologavdelningen Ryhov i Jönköping och rådslag med läkare och män som varit i min situation beslöt jag mig för strålbehandling. Den startades den 2 oktober och avslutades den 21 november 2006, då jag fick min 35:e behandling. Strålningen gick mycket bra. Jag hade ej känning av några nämnvärda biverkningar. Det kanske till en del berodde på att jag följde Lars-Olof Strandbergs råd att vara fysiskt aktiv under behandlingstiden.

I november 2007 låg mitt PSA-värde under 0,1 och det betyder att strålbehandlingen varit effektiv. Jag har inte haft några nämnvärda problem under året efter strålbehandlingen förrän jag den 20 december 2007 drabbades av kraftiga smärtor i magen. Det visade sig vara tarmvred. Det blev total stopp och jag opererades den 22:e. Jag har varit inlagd för smärtor i magen under ett par dagar i nov 2004. Den gången löste det sig naturligt när jag fick kontrastvätska för att röntgas. Tarmvredet är troligtvis en följd av min operation. Det är dock ingen som förvarnat mig om risken. Jag har efter operationen kommit i kontakt med män som drabbats och även opererats. Deras tarmvred har uppstått redan ett par år efter operationen. Det dröjde 10 år för mig.

Jag äter CoAprovel mot högt blodtryck. Jag fick inte med mig tabletterna när jag blev inlagd för tarmvredet. Blodtrycket som togs på sjukhuset verkade inte påverkas negativt. Hemkommen kollade jag med min läkare om jag behövde fortsätta med CoAprovel. Jag fick lov att upphöra med tabletterna men skulle kolla mitt blodtryck varje månad. Det gick bra fram till början maj då trycket började stiga. Jag blev ordinerad att börja med CoAprovel på nytt.
Någon vecka senare började jag få svåra inkontinensbekymmer. Jag var torr om nätterna. Det gick även bra vid lyft etc. men när jag var i rörelse och promenerade läckte jag mycket. Tabletter mot högt blodtryck kan ge förändringar på urinavgång. Jag blev ordinerad Detrusitol SR tabletter. Jag fick upphöra med dessa efter som effekten blev negativ. Nya tabletter Vesicare gav inte heller någon positiv effekt. Jag blev undersökt på kirurgavdelning. Det togs bakterieprov m.m. och det gjordes kontroll av blåstömningen och man gjorde även en cystoskopiundersökning. Enligt min läkare är det biverkningar från strålningen som orsakar problemen. Jag fick under oktober 2008 kontakt med min sjukgymnast som hjälpte mig med mina inkontinensbekymmer efter operationen i slutet av 1994. Hon gjorde även denna gång upp ett personligt träningsprogram för mig. Det gav ganska snart positivt resultat. Jag höll dock ej helt tätt. Det är värst när jag är ute och promenerar. Jag har testat använda penisklämma och även Uridom men de löste ej mina inkontinensbekymmer. Jag vill helst använda små penisskydd s.k. adamslöv. När jag använder blöja, som går ned under pungen ökar läckaget.

Jag drabbades under juli månad 2008 även av en tarmblödning. Vid en coloskopiundersökning i augusti konstaterades en typisk strålningsskada på ett ställe på tarmen. Jag fick med 4 - 5 veckors mellanrum en mycket lätt blödning. Detta är ingenting som oroar mig. Blödningarna har avtagit mer och mer. Jag har under våren 2012 endast haft en mindre blödning.

Mitt PSA-värde låg i november 2011 stabilt under 0,1.
Jag vill sammanfattningsvis säga att jag är oerhört tacksam till vännen som bjöd mig på rabarberpaj och den framsynte läkaren i Värnamo som 1993 i samband med läkarundersökningen även kollade min prostata och kände två knutor. Enligt patalogens journalnoteringar efter min operation låg den ena tumören mot prostataväggen. Den hade ej växt genom denna. Det kanske endast rörde sig om månader innan den hade gjort det. Eftersom jag ej hade några som helst problem, som skulle föranleda mig att söka söka läkare hjälp, vill jag uppmana män att vid hälsokontroll även begära ett PSA-prov. Tidig upptäckt är viktigt om en ev. prostatacancer skall kunna botas och det är viktigt att vi får slut på "hyschandet" kring prostatacancer och få fler män att söka hjälp i tid.

Jag hoppas dessa rader kan vara till hjälp för någon. Det gäller att kämpa på och tänka positivt så kan man besegra prostatacancern.
Magnus Heige, maj månad 2012