Min prostatacancerPublicerat den 15-05-2012 1. Ovissheten innan

I slutet av sommaren 2001 var jag nere i Lund på semester. Efter en runda på milspåret i Skrylleskogen så upptäckte jag att jag hade rikligt med blod i urinen. Jag uppsökte en vårdcentral som kollade att det inte fanns något bakteriellt och gav mig en ”remiss” till vårdcentralen på hemorten. Sen började en ganska lång tid med olika prover och tester. Bl a togs psa-prov som bedömdes som ”något för högt”. Först vid tredje cellprovsförsöket hittade man cancer. PSA-värdet hade nu stigit till 12.Beskedet om cancern fick jag skärtorsdagen år 2003.

2. Beskedet – Du har cancer

Beskedet kom som en chock, Trots att jag borde varit förberedd efter all prover. Jag hade dock lyckats hålla det på avstånd. Jag var tyvärr ensam vid beskedet och tog inte in särskilt mycket information. När jag hade lugnat ner mig lite och också diskuterat med min hustru så började jag söka efter information på Internet. Jag fick då, och har sen dess fått det mesta av den viktiga informationen där. Den första funderingen var om jag skulle behandla överhuvudtaget eller vänta. Jag fick hjälp med det beslutet på ett tyvärr ganska sorgligt sätt då en arbetskamrat till mig dog i prostatacancer. Han hade för ca 10 år sen valt att inte behandla sin cancer. Efter detta var jag klar över att jag ville göra något åt cancern. Tillsammans med min hustru och läkare bestämde jag mig för strålning.

3. Behandlingen

Det blev en kombinerad behandling med yttre i strålning i Karlstad där jag bor och Brachystrålning i Örebro. Jag fick också en depåspruta med Zoladex i maj 2003 som skulle minska/ta bort testosteron i kroppen. Ytterligare en spruta fick jag i augusti 2003. Strålbehandlingen ägde rum senare delen av hösten 2003 och avslutades mitten av november.
Under hela behandlingstiden fick jag ett fantastiskt trevligt och empatiskt bemötande både i Karlstad och Örebro. Jag fick Brachy-behandling vid två tillfällen i Örebro. Det gick till så att jag fick en lokal ryggmärgsbedövning och lugnande medicin. Sen stacks ”nålar” in i prostatan för att strålningen skulle kunna ske mer koncentrerat. Under själva behandlingen kände jag inget obehag men nätterna efteråt blev jobbiga. Jag hade rätt mycket blödningar och det levrade blodet gjorde att det blev stopp i kateterna. Byte av kateter och spolning (och detta när lokalbedövningen släppt) vill jag helst inte uppleva igen. Förstod på medpatienter och personal att många, de allra flesta, inte hade särskilt mycket obehag alls efteråt.

4. Biverkningar

Det dröjde flera år innan jag fick allvarliga biverkningar. Jag fick stora problem med smärta i underlivet som strålade ner i benet. Genom olika behandlingar och medicinering så lyckades jag till slut få det hanterbart. Men det tog flera år innan det blev så pass. Jag äter fortsatt regelbunden medicin och har kontinuerlig kontakt med min allmänläkare. Jag gick sjukskriven i flera år men till slut blev det så pass bra att jag kunde återgå till jobbet. Efter några år där så gick jag i pension jag 31 dec 2011.
Enligt Onkologen och urologen så är det sällsynt att strålningen ger sådana kraftiga biverkningar-
En annan lite oväntad biverkning blev att jag inte kunde fortsätta med motionslöpning som jag sysslat med hela mitt vuxna liv- Enligt en idrottsläkare hängde det ihop med att musklerna inte svarade på träning när testosteronet minskat så. Jag har accepterat att det är så och går nu istället långa promenader.

5. Väntan

Efter den behandlingen och fram till den 24 februari i år när jag fick svar på mitt psa-värde kom den kanske värsta tiden under hela processen. Ingen kontakt med läkare och ovissheten kring om det hade gått bra eller ej. Jag visste att prognosen var mycket god men man kan ju aldrig vara helt säker. När jag så fick reda på att psa-värdet sjunkit till 0,1 var naturligtvis glädjen stor.
6. Anhöriga och vänner
Jag har under hela tiden haft ett stort och fantastiskt stöd av min hustru. Det är viktigt att ha nån att prata med och dela sorg och glädje med. Och även om sexförmågan sviktar så är det viktigt med närheten. I det chocktillstånd som man ju faktiskt befinner sig i mer eller mindre hela tiden är det också bra att fler hör vad läkarna säger och kan ställa frågor. Förmågan att ta in information är nedsatt.
Jag bestämde mig tidigt för att vara helt öppen om min sjukdom bland vänner, anhöriga och arbetskamrater. Det har jag bara goda erfarenheter av. Det är viktigt att det sociala livet fortsätter som vanligt. Ja, i mitt fall har det snarare utökats och framför allt fördjupats.

7. Nu och Framtiden

PSA-värdet sjönk först efter behandlingen men började sen stiga långsamt igen. Läkarna sa att det kunde tyda på att cancern var på väg tillbaka men de kunde inte säga nåt bestämt. Jag röntgades i Uppsala med s.k PET-röntgen. En läkare på onkologen sa att det tydde på att en ny tumör börjat växa. Jag fick snabbt en tid där man skulle stråla mot brösten innan jag skulle få bromsande behandling. Men på sjukhuset fick jag tala med en annan läkare som stoppade strålningen och sa att mitt PSA- värde nu börjat sjunka igen och det finns ibland en ”bounce-effekt” som gör att värdet kan stiga och sen sjunka igen. Nu ligger mitt psa-värde på 0,05 och jag kontrollerar det en gång om året.

Nu lever jag ett bra liv och ser ljust på framtiden. Jag tänker att jag gjorde rätt som gick med på strålningsbehandlingen trots biverkningarna. Det har nu gått snart 11 år sen jag först upptäckte cancern. Antagligen skulle jag ha varit riktigt illa ute nu 10 år efteråt om jag hade avstått.